tisdag 19 juli 2011

4. Vardagsbestyr

Jag har haft en veckas semester. I en annan stad, i ett annat hus. Med en trädgård, nära till havet och skogen. Med min fina familj. Under en vecka har jag i långa stunder känt mig avslappnad. det är helt magiskt! Och trots att jag känner mig lite deppig när jag nu kommit hem och mycket spänning kommer tillbaka, så försöker jag tänka framåt. Om jag under en vecka kan ha så många långa stunder då jag känner mig avslappnad, kan umgås med andra människor, kan släppa tvångstankarna och banne mig till och med gå i bikini. Då... då finns det hopp!

Idag har det liksom blivit en grej att vi människor i det här landet ska resa bort. Vi ska fly från vardagen, pausa, upptäcka nya ställen och allt vad som står i resebolagens reklamkampanjer. Jag, mina vänner och min familj drömmer och planerar hur vi kan smita iväg på weekends hit eller dit, komma bort en stund...

Jag älskar att resa, upptäcka nya platser, byta miljö och allt det där. Men jag har insett en sak. Året har 365 dagar. Om jag är borta på komma-från-vardagen-semester under, låt oss säga 21 dagar om året, så återstår 344 dagar. 344 dagar som jag alltså ska drömma om att komma bort, få ro, pausa. Jag har bestämt mig för att jag inte vill ha det så längre. Jag vill ha 365 dagar om året i nuet. Skit samma om jag är i en ny stad, på en strand, ensam, med vänner, i tvättstugan, på jobbet, i affären, på toaletten.... Jag vill vara där, nu! Jag vill känna frid och acceptans inför nuet och mitt liv. Det är mitt mål. Medveten närvaro är därför en väsentlig del av mitt liv. Jag försöker göra mina övningar så ofta jag bara kan/vill/orkar/kommer ihåg. Det ger resultat! För plötsligt står man där mitt i vardagen och inser att det är livet, just nu och det är okej.

onsdag 6 juli 2011

3: en dag på jobbet

En dag som idag, när det snaaaart är semester och jag är ensam i hela korridoren med fina arbetsrum, då blir det svårt. När korridorens rum är fulla med folk består mina arbetsdagar av rutiner. Komma till jobbet och säga hej, kolla mailskörden, planera dagens arbete, köra igång... Fika och lunch på fasta tider. Möten inskrivna i almanackan, på fasta tider. Då kan jag fungera okej, jag kan fortfarande ha dåliga dagar när allt är snurrigt och saker blir gjorda på konstiga sätt, om de blir gjorda alls...

Men nu, i detta vakum, när andra pustar ut och säger saker som "Va skönt det är med dessa lugna dagar, nu kan man jobba på med det man aldrig hinner." Visst är det svarar jag och ler mitt vänaste leende. Sen går jag tillbaka till mitt rum och paniken stiger. Jag är ingen lösaktig kvinna. Jag kan ta ansvar och göra det jag ska, men det måste finnas ramar. Annars fungerar jag inte så bra som det kan önskas av en som får lön för att vara här. Självinsikt eller dåliga ursäkter för att jag vill ha semester?! Fråga inte mig, jag har liksom en nedsatt förmåga att kunna avgöra vad som är relevant eller orelevant oro, det har jag papper på...

Men idag är ändå bättre än igår, igår klarade jag inte av att ta mig hit alls. Eller jo, jag kikade in och hämtade lite grejer. Sen for jag hem igen och har ärligt talat ingen aning om vad jag gjorde mer igår innan jag hämtade på dagis. Inte jobbade jag så effektivt hemma heller alltså.

En annan gång ska jag berätta vidare om mina listor. Min almanacka med fina tider inskrivna i och mina listor, det gör att det funkar. Oftast i alla fall.

tisdag 5 juli 2011

2: om Ann, som kan skriva och prata

Det där med att skriva och prata om hur man mår kan vara svårt. Men det finns de som är förbaskat bra på det, en av dem är Ann Heberlein. Hon är min husgud. Boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", är skriven av henne och titeln sammanfattar egentligen allt om mig. Hur det har varit och hur det ibland är i min vardag.

Sommaren 2009 var hon en av sommarpratarna i Sveriges Radio, P1. Det programmet finns fortfarande kvar i SRs arkiv. Det rekommenderas varmt. För dig som också känner igen dig i titeln på Anns bok, känner någon som gör det, eller bara vill veta mer om hur sjutton man kan må sådär dåligt!

1: om mig, radioapparaterna och myrorna

Eftersom det redan finns galet många bloggar och jag vet att flera av dessa skribenter kan skriva på ett fantastiskt sätt om sina liv, har jag inte riktigt förstått varför jag skulle blogga. Men så har åren gått och jag har insett att ett skrivande inte behöver vara för andra. Ett skrivande kan helt sonika vara för min skull! Eventuella kontakter som fångas upp genom skrivandet blir en trevlig bonus.

Så finns det ett skäl till att jag sitter vid tangentbordet idag... Det är surret. Surret i mitt huvud som inte vill ge sig. Surret av tio radioapparater, fem tvapparater och ett gäng skriande måsar. Det är statusen idag. Och myrorna i brallan, de har fått fart och befinner sig nu även i resten av kroppen. Så är det för mig och det måste jag hitta sätt att bemöta. Radioappraterna och myrorna kommer bo kvar hos mig i resten av mitt liv, det finns det fina diagnoser som kan förklara. Men, att kunna stänga av ljudet på dem ibland, om så bara på hälften. Eller att kunna sätta in en myrdosa i ena byxbenet och still på ett av mysamhällena, det vore inte så tokigt!

Och det kan jag. Med en väldig massa knep och knåp på vägen. Förhoppningsvis är denna blogg ett knep som ska fungera. För mig, för min skull. Men även för min som läser, kanske känner du igen dig, kanske känner du någon som har ljudet på radioapparaterna så högt på att du störs? Tillsammans kanske vi kan hitta perspektiv på livet, stötta varandra och samla kraft och mod för att våga vara jag. Jag är jag med psykisk sjukdom, men med så mycket annat också. Jag har bara lite svårare att släppa fram det, radion stör så förbaskat (och ibland även alla dessa tvapparater, måsar, trumorkestrar, biosalonger och dagisavdelningar...)