17. men det var då hel*****

Nyss satt jag här och skrev om hur fullt upp det är med diverse besök och allt som ska fixas kring en sjukskrivning. Jag kände mig trots detta hoppfull, att det finns något positiv i detta. Men ibland blir jag bara trött, ledsen och arg...

Det var det där med dagistider. Eftersom det idag är dags att lämna in nya tider tänkte jag ringa och höra hur de vill att jag ska skriva, min arbetstid som jag faktiskt arbetar eller så som jag skulle ha arbetat? Det kändes som ett bra beslut, att jag tar itu med mina funderingar och söker svar. Heja mig. Svaret blev dock inte lika käckt. Jag måste lämna in en kopia på mitt sjukintyg även till dagis, samt agumentera för varför barnet måste vara på dagis när jag är hemma.

Om jag har mått fint just nu hade jag troligtvis tänkt: ja, ja, jag beskriver min bild av saken, jag vet att jag har rätt och det kommer de förstå.

Tankarna som kommer just nu: det är väl helvete att mitt mående ska behöva outas för rektorn på förskolan och att jag ska behöva beskriva hur jag kan ta hand om mitt barn eller inte. Ställa min hälsa mot mitt föräldraskap. Behöver jag tillägga hur förnedrande, ångestframkallande och förbannat detta känns? Jag är sjukskriven för att ta hand om mig själv, så att jag ska kunna vara en bra förälder... Självklart kickar orostankarna in direkt, tänk om de inte godtar det? Vad F*N gör jag då? Lägger mig ner och skriker? Nej, just det, det är sådana utbrott från barnet som jag ska orka bemöta, inte få själv!

Det är tufft att ta reda på hur man mår längst inne, att lyfta på alla gamla stenar och få fram verkligheten. Det är ännu tuffare att lära sig att acceptera denna verklighet och släppa gamla överlevnadsstrategier för att skapa nya. Då är det inte så lattjo att behöva formulera och skatta sitt mående för främmande människor! Det räcker med dem jag litar på: sambon, en del vänner och en del familj. Och de jag måste lita på varesig jag vill eller inte: läkaren, sjukgymnasten, FAR-samordnaren, chefen, en del kollegor och Försäkringskassan.

Jag jobbar stenhårt på att känna mig som en hel människa. Men för varje gång jag måste intyga och förklara hur jag mår, vad jag klarar och inte klarar i detalj, för att få den hjälp jag anser att jag behöver... Då dör en smula inom mig. Idag var det dagis som tog en smula, imorgon kan det vara något annat. Jag hoppas att dessa smulor samlas någonstans så jag kan baka en stenhård limpa av dem framöver, och använda som slagträ när tankarna blir för ettriga och måste motas bort!

16. om tid

Jag är sjukskriven på halvtid, för att få tid att samla energi, läka ut och kunna komma tillbaka bättre rustad för livet.

Det är dock lite skrattretande att det som nu händer i veckorna är att jag arbetar 8-12. Övriga timmar ska jag: träffa psykologen en gång i veckan, träffa sjukgymnastern en gång i veckan, ha kontakt med vårdcentralen/min läkare vid behov (dvs runt en gång i veckan), lämna sjukintyg till jobbet, lämna sjukintyg till Försäkringskassan, ansöka om sjukpenning hos FK, skriva rehabiliteringsplan med sjukgymnasten, ta blodprover för att ställa in ny medicin (var fjärde vecka, nu på ett nytt ställe)...
Göra avslappningsövningar, träna medveten närvaro, planera min vardag, titta i min almanacka för att se hur jag har planerat min vardag, motionera, äta mat (helst lagom mycket också...).

Vid sidan av detta har jag också en familj, en sambo som jag har en relation med som jag vill och måste underhålla, en son som kräver mammas närvaro, vänner som jag vill träffa (win/win, jag får energi av desociala kontakterna och samtidigt en övning i att just ha sociala kontakter), tvätt som ska tvättas, disk som ska diskas, dagis som vill veta hur barnet tänker vara där, sambon som ska iväg en vecka med jobbet, mormor som är gammal och ledsen, räkningarna som inte betalas av sig själva...

Va fasen! Det är det som är att leva. Att ta hand om sig själv och sin vardag. Jag kan ju det, bara det att i vissa perioder, som nu, blir fokuset på mig enormt. Men någonstans är det ju värt det, i det långa loppet. För allt jag testat hittills har varit korta intensiva insatser som jag har slopat efter ett tag när jag inte har orkat längre. Nu ska jag härda ut, andas långsamt och härda ut. För till sist ger jag mig fasen på att saker hamnar på sin rätta plats.

15.

Just nu surrar det ordentligt i huvudet. Har svårt att fokusera på det jag ska, det jag vill och det jag bör. Svårt att koncentrera mig på jobbet och hemma. Känns underbart att arbeta halvtid då!!

Men även om jag är surrig och ofokuserad känns det hyfsat bra. Jag tar fortfarande steg, ibland bakåt eller åt sidan men också framåt. Det är härligt!

Jag tänker mycket på ADHD/ADD, vad det skulle innebära att få en diagnos, om det är värt väntan och besväret? Någonstans känner jag att det är det, för att få rätt bokstäver i papprena, kanske betyder det inte så mycket nu, men kan komma att göra i framtiden...

I terapin jobbar jag stenhårt med (eller kanske snarare emot.. he he) mina tvång. Satan i gatan vad svårt det är! Men nödvändigt.

14. Om steglängd

Jag tar steg framåt. Steg som kanske ser ut som små myrsteg, men som känns som elefantsteg.

De senaste två veckorna har jag bland annat berättat för andra människor om hur jag mår, bett om hjälp, inte gjort saker för att jag "måste" utan vilat istället och struntat i en hel del saker som tynger.

Idag pratade jag med min läkare (min superba läkare) som har följt mig ett tag. Utan att tveka sjukskrev hon mig på halvtid två veckor till, utöver denna och bokade en uppföljning. Jag bad om detta, jag fick det och jag tog emot det.

Nu har jag alltså tre veckor framför mig med halva arbetsdagar och sedan vila, vila och vila. Det känns underbart! Jag har tid att läka och jag ger mig själv möjlighet att göra det! För första gången någonsin. Helt otrolig upplevelse som jag knappt vet hur jag ska hantera... Vill gråta och skratta på samma gång!