fredag 30 november 2012

68. om strulet..

Det strul som uppstår när inte saker går som de ska är för mig överjävligt jobbigt. Särskilt just nu, när min fysiska hälsa är kass och därmed är orken minimal.

Det är de små sakerna tar som kraft varje dag, att ständigt leta efter saker, att ständigt kolla upp vad det är för dag och vad som står på agendan. När inget får plats eller stannar kvar i skallen skapas också ångest och oro, jag går bara och väntar på att nästa misstag ska ske...Och ångesten, den får på något konstigt vis alltid plats och glöms inte bort.

När jag ibland försöker förklara detta för andra brukar deras reaktion vara men så är det ju för alla. Alla glömmer saker! Även om jag vet att svaret är väl menat gör det mig ledsen. För nej, så mycket har jag förstått av andra att de har det faktiskt inte så här alltid. Alla glömmer och slarvar bort saker, en del mer än andra. Men alla gör det inte femton gånger om dagen. Alla har inte ständig oro och ångest på grund av detta.

Så är det de större sakerna, de som tar ännu mer kraft och ger ännu mer ångest. De saker som att impulsiviteten ibland tar över även hos mig, som mest är impulsiv i tankarna och inte så mycket i handlingarna. Jag kan ibland få en fysisk förnimmelse, ett tryck i huvudet när mina logiska tankar skriker utan att bli hörda, när jag till exempel säger ja till saker fast jag vet att det kommer ställa till det för mig. Igår var en sådan dag, min mentala och fysiska kapacitet var låg. Men hjärnan kokade, tankar flög fram i höga hastigheter och jag kunde nästan känna hur de studsade runt i huvudet och krockade med varandra. Hjärtat slog fort, kroppen darrade. Och vad gjorde munnen? Den log och sa ja men visst, jajjemän, det går bra, jag fixar det. Som om den var frånkopplad från resten av kroppen, som skrek i protest och med alla medel den hade försökte få mig att stanna upp.

Resultatet av gårdagen? Förutom en kollosal trötthet/utmattning, panikångest idag, kräkningar, magknip, yr, sur och tvär. Och vem ska jag skylla på? Jo mig. Och pang så slår hjärtat ännu lite hårdare och ångesten drar åt sitt tag runt bröstet.

Även om jag de senaste 20 åren har blivit mer och mer tålig för ångesten (vi snackar otäck tålig, jag kan ha panikångestattacker samtidigt som jag sitter i möte på jobbet) är den fortfarande min ständige följeslagare. Och fortfarande chockerar den mig när den träder fram så tydligt som idag. När jag inte kan hålla symptomen borta, när ångesten tar över.

Det blir ett jäkla strul av allt strul, små svårigheter som bygger på varandra och skapar ett helvete. Stora svårigheter som jag ignorerar in i det sista eftersom jag vägrar att acceptera att jag, denna förnuftiga människa gör så jävla fel och inte klarar det jag vill och ibland borde. Det tar tid att lära känna sig själv, jag behöver hjälp med det. Jag behöver förklaringar och resonemang om min kapacitet. Nu är det 7 månader sedan adhd utredningen påbörjades, nästa vecka har jag en ny tid för att få mina resultat. Om det blir inställt igen får jag nog be om en säng uppe på psyk. Jag orkar inte mer.


onsdag 28 november 2012

67. Om tidsuppfattning

Konkreta tips för att klara vardagen lite lättare, trots en tidsuppfattning som inte alltid matchar andra människors...
* om du har svårt att komma i tid till jobbet : skaffa ett nytt där du har flextid. Flextiden kommer gå jämt ut trots att du kommer sent ibland, eftersom du då och då kommer glömma att ta rast, lunch eller att gå hem i tid.
* om du delar tvättstuga med andra och måste tvätta på en särskild tid: be någon annan tvätta åt dig, köp nya kläder eller diskutera ett flexiblare system med grannarna. Eller kör på och bli glad de gånger du kommer ihåg att tvätta på rätt dag och tid (bli ännu gladare om du också kommer ihåg att hämta den rena tvätten).
* om du har en mötestid att passa: Boka alla möten hemma hos dig och lämna sedan inte hemmet. På så sätt är du ständigt tillgänglig och missas en tid är det inte på grund av dig (om du stannar hemma). Eftersom du antagligen har gjort dubbelbokningar kommer kanske mirakel att ske, så som att din läkare får träffa din psykolog eller prata med din handläggare på Försäkringskassan.
* om du har barn som ska hämtas på förskola: dela vårdnaden med någon annan. Bäst är någon som uppfattar tid på ett liknande sätt som förskolepersonalen.
* om du vill se ett tvprogram: se till att ha en bra internetuppkoppling + dator så du kan se allt via alla kanalers playfunktion. Du hinner se programmen i lugn och ro en annan gång, till exempel när du glömmer att det är läggdags, dags att gå till jobbet eller dags att hämta tvätten.
* om du lånar en bok på biblioteket: ge bibliotikarien en femhundring vid lånetillfället och meddela att du redan nu tar ansvar för dina handlingar och återkommer med boken när det är dags enligt din inbyggda klocka. Femhundringen täcker förhoppningsvis delar av förseningsavgiften, resten kan du betala en annan gång.

måndag 26 november 2012

66. Om att rensa upp

Just nu har jag ett sjuhelsikkes behov av att rensa upp saker. Stryka att göra saker från listan, sortera allt jag äger efter logiska system och gärna slänga en massa saker.

Ibland blir det så här, när jag har en viss mängd virr varr av tankar i huvudet. Inte för mycket, då händer inget. (tänkte nu skriva inte för lite, stannade upp, skrattade åt mig själv och går vidare. Som om det skulle hända. Ha ha). Men så där lagom mycket surr, så jag blir lite hyper och måste få ordning på torpet. Men då tankarna är svårare att sortera är det skönt att sortera saker rent fysiskt. Och jädrigt trevligt för det vardagliga livet när saker faktiskt blir gjorda!!

måndag 5 november 2012

65. Om att upprepa sig och att vara utless

Here we go again.

På finspråk: idag har mina symptom gällande min mentala hälsa visat sig tydligt och har påverkat min förmåga att arbeta och att fungera socialt.

Som det är: har haft en härlig helg där jag bara varit och nej, ingen planering för den kommande veckan gjordes. Det fanns ju inget behov, allt var ju så bra, jag fungerar ju!!

Satan i helvete vad jobbigt det är att efter en natt utan tillräckligt med sömn vakna och känna mig otillräcklig redan från start. Att bara vara existerar inte Visste att jag hade viktiga saker inplanerade på jobbet, ville inte vara den som (för femtioelfte gången) inte dyker upp. Pressar mig genom dagen och motar bort allt jobbigt, hela tiden medveten om att det kommer att straffa sig. Och ja. Alla tidigare upplevelser av kognitiva funktioner som inte riktigt hänger med, visar sig till sin spets. Tårarna trycker på bakom ögonlocken, energin är helt slut och tankarna snurrar fort både framåt och bakåt.

Det älskade barnet, som är värd all energi och kärlek i världen får en grinig mamma som snäser och drar sig undan. Som får så dåligt samvete att det känns som hjärtat ska sprängas. Som pussar, försöker ta igen, lyssna och vara där. Som kanske lyckas lite men som nu sitter här efter läggning och gråter sig förtvivlad och inte orkar mer.

Jag vet att sömnen påverkar mycket. Men vissa dagar blir jag så fruktansvärt medveten och säker på att jag behöver andra förutsättningar i mitt liv. Att det finns något där som stör. Jag tror att det är adhd. Och blir galen av tanken på att det kanske inte är det. Blir ännu galnare av att inte veta. Det är så uttröttande att vänta på svar att jag inte har ord att förklara. Jag behöver veta för att kunna gå vidare. För atg kunna få hjälp. Adhd eller ej, så måste jag fortsätta kämpa med livet, men förutsättningarna blir så olika beroende på den där bokstavskombinationen eller inte...

Jag vet samtidigt att jag är lyckligt lottad jämfört med en del andra, jag har "bara" väntat i ett år och några månader på en utredning. Jag har " bara" varit under utredning i ett halvår. Men jag har också mått dåligt i 20 år. Och varit på gränsen mellan liv och död lika länge. Jag vill vidare, jag bill fungera. Jag vill kunna ha en skitdag på jobbet som inte knäcker mig för veckor framåt för att all energi är slut och självförtroendet är kört i bott. Jag vill kunna visa mitt barn min kärlek. Jag vill orka lyssna och vara med!

Idag är det skit. Men det har jag bestämt att det måste få vara. Tårarna måste ut och idag måste jag faktiskt få tycka att allt är skit och att det är mest synd om mig i hela världen. Annars orkar jag inte stiga upp imorgon.