27. om intrycken som stannar

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg idag om intryck har mina tankar spunnit vidare på ämnet hela eftermiddagen...

Jag har funderat på de intryck som stannar. Och nu är jag inte inne på de fina intrycken som stannar som en guldklimp i själen, utan de intryck som geggar sig fast på näthinnan/i tankarna/i öronen. Jag har insett att vissa saker liksom fastnar på ett nästan läskigt sätt. Det kan vara allt ifrån att nynna på en låt till förbannelse, om och om igen se "bilder" av situationer jag har upplevt och att höra vissa fraser som jag eller någon annan har sagt.

Det som geggar sig fast är oftast kopplat till ångest på något sätt, eller ja, kanske inte låtarna som trallas i huvudet, de känns som ett verk av min rastlöshet. Men de andra sakerna, när jag till exempel säger något som jag är osäker på och därmed får ökad oro och ångest för: vips så repeteras den meningen/det ordet inom mig och driver mig till vansinne. Ångesten körs upp ett snäpp för varje repetition, hur sa jag det, hur lät det, vem hörde, vad tror de om mig, hur ska jag göra nu och så vidare...

Någon som är likadan?

26. om intryck

Det här med intryck är svårt. På ett sätt jagar jag intryck som kan få mig att känna, att stimuleras och att utvecklas. Jag kan ha svårt att sortera dessa intryck, elller rättare sagt i vilken grad och mängd jag ska ta in saker för att det ska bli bra för mig. Ofta är nog jakten ett sät att bota rastlösheten, i stil med om jag bara pluggar en kurs i ett annat ämne får jag nog inspiration till mina andra studier, om jag har ett jobb till så lär jag mig nya saker, om jag arbetar friviligt för en hjälporganisation är jag en god människa, om jag....

Så finns det de intryck som jag inte kan välja. När jag inte vill eller orkar. Här är jag lite periodare, om allt är okej så orkar jag en högre belastning av intryck. Om jag har det lite rörigt, är ledsen, stressad eller nedsatt på något sätt är det kaos. Då attackeras jag av intrycken. Ett (skräck-)exempel är att gå på stan. Det är något jag egentligen gillar, att strosa runt, kika här, kika där. Men... det är mycket att ta in. Då pumpar hjärtat fort, fort och rastlösheten trycker på och vill ut. Den känns som jag ska sprängas...

Den här simulatorn gillar jag, testa den och känn igen dig själv eller testa den och få förståelse för hur någon du känner, någon på bussen eller din chef har det idag! Kognitionssimulatorn

25. Vad är vad?

Upplever den där otäcka krypande känslan av ett vakum som sluter sig tätt omkring mig. Sakta, sakta nu för tiden, förr var det där hela tiden, eller kom över mig fort som attan.

Men nu känner jag små saker, spänd och ont i kroppen, käkar som värker, sover dåligt, dricker kaffe fast jag inte borde, vill inte göra saker, orkar inte göra saker, känner mig ängsli, känner mig rädd... Känslorna och smärtan kommer så smygande att jag kan skaka bort dem, gå vidare.

Idag stannade jag upp och insåg att jag absolut inte vill stanna upp, för jag inser att verkligheten kommer ikapp då. Nej för katten, kör på. Men så stannar jag upp i tanken lite till, inte fullt ut, men en liten stund längre än vanligt.

Låter känslor komma fram från botten dit jag tryckt dem, låter smärtan kännas i kroppen, låter magen skrika av det onda kaffet, låter humöret göra som det vill... Japp, där var det. Klumpen med ledsenhet, trötthet och slut på ork.

Första tanken är direkt PANIK, nu blir det akutpsyk, sjukskrivning, återfall i den negativa och destruktiva spiralen. Andra tanken är men hallå, du är förälder till ett litet barn som tröttar ut tålamodet, du har mycket på jobbet och det är helt enkelt mycket på gång. Du behöver inte kalla det sjukdom eller tillstånd, du är människa!

Sen börjar kampen mellan dessa tankar, paniken och det normala. Men hur fasen ska jag veta vad som är vad? Och spelar det egentligen någon roll? Vill gärna att det normala ska vara svaret, vill inte ha några svårigheter. Men inser också att jag inte tagit hand om mig själv särskilt bra den sista tiden. Kört på, låtsats som ingenting. Jag mår ju så bra, jag vill ju inte ens ta livet av mig, då är väl allt lugnt?!

Hua. Idag är det tungt. Myrorna i brallan har flyttat upp till huvudet och lever rövare. Jag vill inte vara med.

24. Var är jag?

Testar att blogga från mobilen, som ett led i att det ska bli mer tillgängligt för mig att blogga. Jag gillar ju att skriva, men vips så har jag glömt att jag har en blogg. Suck.

Mår nog rätt bra just nu, saker faller på plats och allt fungerar skapligt. Konstigt, men bra!