torsdag 27 september 2012

59. om kroppen och huvudet

Kanske har jag skrivit om det här förut, kanske inte. Hur som haver så påverkar det mig och berör mig! Jag hävdar alltid att den fysiska och psykiska hälsan hänger ihop och att hela jag måste ses som en helhet vid bedömningar hos tex läkare. En del håller med, till exempel den läkare som övertalade mig att åka till psykakuten efter att ha undersökt min arm (och ha ställt rätt frågor om min hälsa...). Det var svårt att hjälpa mig med min smärta i armen när smärtan i själen var så stor att jag inte ville leva. Armen blev bättre efter att själen hade fått lite hjälp!

Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.

Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.

Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!

Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!

tisdag 25 september 2012

58. Om att hylla en hjältinna

Och vips så hade proppen dragits ut och jag vill sitta här en hel dag och skriva av mig! Kanske jag kan komma ihåg att bloggen finns nu, i alla fall ett tag och använda den som den ventil den kan vara.

Hur som haver, jag läser massor av bloggar. För att skratta, gråta eller få veta mer. En blogg som jag läser med spänning/förtjusning/avsmak är Toves blogg på Vårdguiden. Hon beskriver sitt liv så ärligt att jag nästan trillar av stolen. Skrattar gör jag absolut, jag lär mig nya saker och kommer till insikten om att jag inte är ensam. Det är där avsmaken kommer in, för ibland är hennes ord mina tankar. Hennes beteende är mitt. Och jag måste titta inåt, se mig själv från en annan vinkel. Det är skitjobbigt, men samtidigt vill jag. Och jag är så evigt tacksam att Tove vågar, för sin skull och för min skull. Hennes blogg är en av orsakerna i mitt liv till att jag faktiskt tvingar mig själv att vända blicken inåt och det behöver jag. Men jag vill inte alltid.

Så gå in på hennes blogg och läs, kommentera och hylla! Toves blogg

57. Om att se tillbaka och se framåt

Eh... ja, semestern är väl i princip slut nu då. Jag skulle ju kunna dra till med att jag har haft en otroligt långt semester. Eller vara ärlig och meddela att jag totalt har glömt bort detta forum. Det sägs att personer med ADHD kan fokusera/bli besatta/beroende av saker och ägna väldigt mycket tid åt dem för att sedan glömma bort dem hux flux. Well, det kriteriet uppfyller jag definitivt!

Så, en uppdatering sen sist. Semestern gick bra, trots detta otyg att vara ledig, gick jag med ganska högburet huvud ut ur semesterdimman o tillbaka till jobbet. Eller, nej, nu ljög jag igen. För på semestern började och stannade och började livet igen. Ett plus på ett gravidtest följdes av stor lycka, blod i trosorna följdes av stor sorg, ett litet ettrigt hjärta på ultraljudsmonitorn gjorde att lycka kom tillbaka. (mellan lyckan gick en vecka då sorgen, misslyckandet och helvetet var totalt) Så, när jag nu ska vara glad och åter på mitt arbete ser läget lite annorlunda ut. Jag spyr, spyr och spyr. Däremellan mår jag illa och har ont av foglossningar. Precis som med förra knytet i magen (som nu är en vild familjemedlem i sina bästa år). Så, sjukskriven igen.

Att vara sjukskriven är för mig ett så stort nederlag att jag inte kan beskriva det med ord. För ett år sedan var jag också sjukskriven, men då för depression (och under den ett knyte i magen som inte orkade vidare). Att återigen överge sina kollegor under årets intensivaste period på jobbet. Att återigen veta att jobbet hopar sig och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Att veta att arbetet är med människor, som blir arga, besvikna och ledsna för att de inte får hjälp. Att få en inkomst som är lika med att inte kunna betala räkningarna för sin lön. Att behöva komma ihåg och förstå allt jag måste rodda med, mediciner som ska tas (och då ska de helst finnas hemma), tider hos läkaren som ska passas, Försäkringskassan som ska meddelas om femtioelva grejer men ändå inte kan betala pengar till mig nu, jobbet som ska meddelas... Och... min familj som ska orkas med. Min familj som prioriteras ner hela tiden. Särskilt min sambo.

Samtidigt är det nödvändigt. Jag förstår det. I en depression har jag svårare att förstå det, lättare att köra på. Då får min omgivning skrika på mig och hålla fast mig, förklara att det inte funkar att jobba med panikångesten bultande i halsen. För mig är det normalt beteende, bara att bita ihop. Men nu blir det mer verkligt, att spy tio gånger om dagen gör det svårare att sitta i möten med människor som behöver min hjälp. Jag förstår att mina spyor inte hör hemma i deras oskyldiga knän. Så jag böjer mig, lägger handen på magen och säger nu gör vi detta ihop. Jag lyssnar på kroppen om du överlever.

Och vad mer? Ja just, en liten lätt ångest över hur i helskotta min adhd-utredning går/inte går/aldrig blir färdig. Lögn igen. Ångesten är total och hotar hela in existens. Ena sekunden är jag väääldigt cool och deklarerar för mig själv att jag är densamma utan en diagnos. I nästa skakar jag av ångest och tänker hur fan ska livet bli om det inte är detta, hur ska jag fortsätta få hjälp, hur ska jag kunna förklara detta för mig själv och andra om inte med hjälp av några bokstäver.

Jag har av utredaren fått ett ljus, en hint, en glädje. Men också en sorg och en negativ förväntan. Efter att ha analyserat alla tester lutar bevisen åt adhd (eller add för att vara exakt). Mina perceptionssvårigheter kan förklaras av en hög stressnivå som kommit utav den obehandlade adhdn, aspberger syndrom har uteslutits. Så vad återstår? Jo, ett jävla kriterie. Om dessa symptom har funnits innan 7 års ålder. INTE FAN VET JAG! För jag minns inget. Mitt liv består till väldigt stora delar av svarta luckor, från det att jag var liten till nu... Hur ska jag veta? Ska jag ljuga? Jag har valt att säga sanningen, att jag ta mig tusan inte vet. Nu ska min mamma intervjuas. Min kvalificerade gissning är att min mamma har samma bokstavskombination som jag. Min mamma kommer inte ihåg ett jota. Nu överväger jag om jag ska skriva ihop en berättelse och ge till mamma. Men å andra sidan har hon inte förmågan att plugga in en historia.

Anhörigintervjun är avgörande för min eventuella diagnos. Anhörigintervjun är avgörande för hela min framtid. För hela min familjs framtid. För den hjälp jag ska komma att få/inte få, medicinskt och terapeutiskt. Känn ingen press, tänk på barnet i magen. Eller hur, eller hur....