söndag 10 februari 2013

Tågresan

Jag tänker mycket i bilder och mitt senaste bildspel rörmin ångest. Framför mig ser jag ett tåg, x2000 som går fort. Varje dag kör detta tåg, oftast långt borta, jag vet och känner att det finns där, men det stör mig inte. När jag mår som bäst är det bara loket som åker för sig själv. Men så ökar ångesten av någon orsak och vagnarna börjar kopplas på. Tåget blir tyngre, men kan fortfarande köra snabbt. Och ju fler vagnar som kopplas på, dessto närmare kommer tåget.

Jag står vid spåret och får kämpa för fullt för att inte gå upp på spåret, för att inte höra hur det närmar sig.  Men ju mer jag kämpar emot och vägrar ta emot tåget på min station, dessto fortare kör det oxh dessto fler vagnar kopplas på. Vagnar som inte ens passar ihop med de andra, men trycks fast och åker med. Sm vagnar som egentligen inte alls kan åka på rälsen, får fart av det långa tåget...

Pang så smäller det, tåget stannar inte fint på stationen, eftersom jag vägrar ta emot det. Istället står jag på spåret och försöker vifta bort det ena sekunden och andra vänder jag ryggen till och hoppas att det ska byta spår när jag inte ser. Det funkar inte och jag blir överkörd.  Totalt mosad av lok och vagnar som har stoppat på mig.

Kanske låter mitt resonemang snurrigt och lite naivt. Men det är när jag ser mina känslor och tankemönster som bilder och sekvenser som jag verkligen kan se sambanden och förstå dem på ett djupare plan. För när jag väl har sett det här tåget dundra fram, så kan jag inte längre gömma mig. Då måste jag ta itu med det verkliga problemet för att kunna ta mig framåt och må bättre.

När det gäller mitt dundrande tåg måste jag lära mig att inte koppla på vagnarna, utan ta emot tåget på min station så fort som möjligt och lasta av vagnarna. Längre fram kanske jag till och med kan lära mig att ställa in loket i garaget och låta det stå där....

Men idag är jag överkörd. Vagnarna har blivit många och jag har ignorerat tåget länge. Så nu måste jag resa mig upp igen, tömma vagnarna och vinka av dem!


måndag 4 februari 2013

Resultatet av läkarbesöket

Tja, besöket gick väl okej antar jag. Jag hade ju som sagt förberett mig, men kanske inte på det som faktiskt hände. Läkaren verkade kunnig, men hade en väldigt dämpad framtoning. Han mumlade när han väl sa något, vilket gjorde det svårt att höra vad han sa. Att han inte heller sa så mycket och därmed inte drev samtalet gjorde att jag blev lite stressad och fick kämpa för att inte ta över samtalet, utan hålla mig till tråden. Jag fick också hålla mig lite för skratt när jag började fundera på om det var det sista testet, att kolla hur en person med adhd-diagnos klarar ett samtal som inte förs.. He he. Kan meddela att jag i så fall får behålla diagnosen ;)

Hur som, så slutade det med att jag nu har den plan som jag har önskat. Läkaren kommer vara den som skriver ut medicinen till mig, men kontakten sker via sjuksköterskor som arbetar med detta dagligen och vet det mesta om biverkningar, effekter av medicinen och inställning av medicin. Jag kommer få kontakt med en av dessa ssk:or redan nu, när jag sedan har fött barn och eventuellt ammat ringer jag bara och meddelar att jag vill ha medicin. Då ska vi kunna köra igång omgående, eftersom kontakten redan finns med både ssk och läkare. Det låter för mig helt suveränt! Jag känner mig väldigt lättad och det ska bli spännande att påbörja nästa steg i denna resa.

Hos läkaren blev det, återigen, tydligt för mig att detta verkligen har varit (och fortfarande är) en resa. Han läste i min journal och frågade om tidigare kontakter med psykiatrin. Så, jag gjorde en sammanfattning av mitt liv, där ena halvan består av att vara barn och inte må hundra och den andra halvan av att bli vuxen och må skit. Jag funderar på hur denna sammanfattning på en fem-tio minuter låter för någon utomstående, läkaren är ju van, men om jag skulle dra den på fikarasten på jobbet till exempel...

Termer som antidepressiva, benso, depression, självmordstankar, ätstörningar, tvångstankar, rastlöshet, beroenden, sömnmedel, terapi, akutpsyk, inläggning och så vidare är vardag för mig i vissa sammanhang. Som hos läkaren, där jag rabblade detta sakligt och med så stor precision som möjligt. Där känns det naturligt, vi talar samma språk. Men att bara nämna ett av orden jag just rabblat upp för mina föräldrar, jobbarkompisar eller andra dagisföräldrar är absolut stopp och känns lika naturligt och realistiskt som att åka till månen imorgon. Den största orsaken till detta har jag skrivit om tidigare, att jag som berättare måste orka med bemötandet från personen jag berättar för. Och det är tufft, för är det något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan veta hur någon reagerar. Och att jag inte ännu har lärt mig att inte suga upp reaktionerna och belasta mig själv med dem... Att hålla tyst är inte ett alternativ för mig, men jag tror att det sundaste är att ta ett av orden ur historien i taget. Ett steg i taget. För att själv orka.

söndag 3 februari 2013

Glöm för katten inte Hjärnkoll!

Just det, Hjärnkoll måste ni faktiskt hålla koll på. Det finns mycket information, berättelser och bloggar som ni kan hitta på deras hemsida.. Rekommenderar deras Facebooksida också, då får ni löpande information om spännande saker.

Så: Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Men hallå!

Jag har helt glömt av att skriva här, trots att jag vet hur mycket det hjälper att skriva av sig ibland.  Ja, ja. Jag har helt enkelt haft annat för mig.

Då jag är gravid och har det tufft med graviditeten är vardagen lite kämpig. Vissa saker blir dock väldigt tydliga, så som att min hjärnas tempo inte alltid överensstämmer med kroppens, he he... Det är otroligt svårt för mig att anpassa mig till att inte kunna flänga runt, varken hemma eller någon annanstans. Den tickande klockan i kroppen, rastlösheten, är ju densamma och det är svårt att hantera. Dock går det faktiskt bättre än vad det någonsin har gjort, mycket tror jag beror på det jag skrev om sist, att jag numera, med adhd-facit i hand vet varför rastlösheten finns där. Jag behöver inte längre fundera på varför och anklagelserna mot mig själv blir inte lika många. Det är lättare att acceptera läget då!

Imorgon har jag en tid hos en läkare som jag ska diskutera medicinering med.  Detta har jag längtat efter länge och jag är så glad över att snabbt ha fått hjälp med denna kontakt och att nu kunna göra en plan för medicinering... Ändå är jag nervös och rädd. Kanske inte så konstigt eftersom det bemötande  från personer inom vården som jag är van vid, tyvärr inte är det bästa. Jag ska inte dra alla över en kant, det finns otroligt fina guldkorn som jag vill hylla i all evighet! Men så finns det de där andra, vars ord, blickar, handlingar, suckar, rekommendationer och frågor har sänkt mig så lågt. Som har fått mitt mod och min kraft att försvinna i långa perioder. Detta har lett till att jag inför varje nytt möte inom vården blir otroligt nervös och osäker.  Men den positiva skillnaden nu, jämfört med fem, tio eller femton år sedan, är att jag kan förbereda mig. För mig handlar förberedelsen om att tänka igenom vad jag vill med mötet och sedan formulera det i ord på ett papper eller i telefonen. Och att också skriva ner varenda fråga som snurrar i skallen. Detta hjälper mig otroligt mycket. Vissa gånger, de bra dagarna, när fokuset finns och koncentrationen kan hållas behöver jag aldrig titta på mina anteckningar. Andra dagar, när koncentrationen är lika med noll, när det svartnar framför ögonen, när nagelbanden blöder för att jag bitit sönder dem, när jag kräkts upp all mat på grund av nervositeten och tvången tar över.... De dagarna kan jag faktiskt genomföra ett möte om jag har förberett midjan måste titta på mina anteckningar hela tiden och läsa om, anteckna svar och fundera. Men det går.

Så, imorgon ska jag vandra in till läkaren med rak rygg och påminna mig om att jag numera har ett körkort, en diagnos som jag faktiskt kan få hjälp för. Och jag och min familj behöver ha en plan inför att vår nya familjemedlem ska komma till oss. Förberedelser var ordet....